De kanske mest kända fuktrelaterade kemiska skadorna i svenska byggnader är flytspackelproblem (kaseinhaltigt flytspackel) samt mjukgöraremission från PVC-mattor och/eller limskikt.

Kasein användes i flytspackel mellan 1977 till 1983 för avjämning av golv. 1975 och ett par år senare avjämnades 90 % av de nyproducerade betongbjälklagen i Sverige.

Flytspackel som innehåller proteiner kan brytas ner om fuktigheten i golvet överstiger 75 %. Proteinet omvandlas till ammoniak, vilket kan missfärga parkettgolv och korkmattor.

Höga halter är vanligast i hus byggda eller renoverade under åren 1975-83, men ammoniak förekommer även i golvkonstruktioner i hus som är byggda senare.

Man kan också känna en stickande lukt.

Ytterligare ett problem med fuktskadade golvbeläggningar är att den största delen av emissionen från de skadade materialen vandrar ned i betongen.

Detta resulterar i att betongen smittas av emissioner från golvbeläggningen. Ofta räcker det inte med att bara byta ut den skadade golvbeläggningen, det skadade spackelskiktet eller den skadade övergolvkonstruktionen.